Tyck-synd-om-mig-humor?

Jag mindes just hur jag i 7-årsåldern lurade min pappa att jag hade spikat en spik rakt genom fingret. Det var en sån där tudelad skämtspik med tillhörande blod, lite som pilen-genom-huvet fast mindre. Jag körde en ganska vass teater med trovärdigt skrik och panik. Han köpte det stenhårt och fick en sån där superfokuserad nu-handlar-det-om-mitt-barns-liv-min, talade lugnande med mig medan han tog ett stadigt tag om min hand och slet tag i spiken för att få ut den. När jag började skratta hade han svårt att fatta vad som hade hänt, adrenalinet pumpade väl fortfarande gammal krigsveteran som han är, och jag tror aldrig han kunde skratta åt situationen. Men det gjorde jag, hela livet har jag fnissat åt det... och andra liknande stunts. Okej jag kanske inte låtsas slå mig lika mycket längre men man kan ju få folk att oroa sig för hur man mår på fler sätt. Lite taskigt är det onekligen, barnsligt jackass-beteende. En teori är att jag fnissar för att jag skäms... men roligt är det och ett gott skratt förlänger livet säger de, så jag säger väl att jag gör det för hälsan. /J